Nyligen firades ettårsdagen av publiceringen av berättelsen. Trädens språk av Pepa-ugn, min kära vän och partner i Spiral Consulting Barn (där vi arbetar med barnskyddsfrågor). Den här berättelsen, publicerad av Redaktionellt Fineo och illustrerad av Martina Vanda, haft flera presentationer, och den första var i Bokmässan i Madrid 2015 för dessa datum, så det verkade lämpligt att komma ihåg det med det här blogginlägget.

Pepa presenterar boken på följande sätt:

Trädens språk det handlar om döden. Eller snarare om kärlekens tråd som förenar livets båda sidor. Snacka om människor som har ett delat hjärta, "hälften på jorden och hälften i himlen", och den är skriven för många pojkar och flickor (de som är barn nu och de andra pojkarna och flickorna gömda under huden på vuxna) som har sina hjärtan så här.

Jag vill lyfta fram tre aspekter som jag rekommenderar denna berättelse för (och av den anledningen har jag redan gett den i present vid mer än ett tillfälle):

• Vikten av att upptäcka en symbolisk koppling till den avlidne, som kan odlas i livet eller när döden har inträffat. Det är aldrig för sent att skapa en ritual som ger de av oss som fortfarande lever en känsla av anknytning.
• Sorgens kroppsliga dimension, som verkar mästerligt spetsigt. Ta en promenad, flytta runt på fältet, göra kroppsgester… hjälper oss att bättre bearbeta förluster, oavsett ålder.
• Den ömhet som genomsyrar arbetet inbjuder oss att ta hand om relationen i varje sorgesituation med alla pojkar och flickor: som de är med efter ålder, och med vilka vi bär våra inre pojkar och flickor inuti (och de behöver också din uppmärksamhet).

Trots allt detta och mycket mer är det en bok som jag anser rekommenderas att läsa., och speciellt att ha den till hands när förluster sker i miljön.

Jag hoppas att du gillar det lika mycket som jag gör.

Javier

Under dessa sista dagar av oktober uppstår frågan om döden oftare i barns liv. Från firandet av de dödas dag i vissa familjer till alla de olika färgade händelserna på Halloween, verkligheten är att det är en tid då barn kan ställa frågor om döden, och det är bekvämt att ha förberett vissa attityder och utrymmen för att lyssna och svara.

Jag skrev in 2011 en artikel som jag hittar här, “Barn och död”, för att komma ihåg några användbara nycklar. I artikeln, utgiven av tidningen Vårt hörn av 0-6 - ACCENT riktad till småbarnsfostran, tre grundläggande områden utforskas:

• Uppfattningen om döden i olika åldrar (mellan noll och sex år, Vad är temat för tidningen?).
• Några grundläggande riktlinjer för att följa med barn före döden.
• Rekommenderad läsning, delas upp i läsningar för familjer och professionella och berättelser att läsa med barn.

Och jag börjar artikeln som ramar in den med det här stycket:

Länge trodde man att pojkar och flickor inte drabbades av sorgeprocesser förrän i höga åldrar. Emellertid, forskning inom anknytningsområdet har visat att de går igenom sorgeprocesser från de tidigaste åldrarna, även om de inte visar det på samma sätt som vuxna förrän senare. Det är därför det är nödvändigt att prata med dem om döden (och inte dölja det av rädsla för att skada dem) när det händer (eller när kommer det att hända, vid dödliga sjukdomar), så att de förstår 1) att personen definitivt lämnar och 2) att personen inte lämnar frivilligt, och även så att de kan säga adjö, eftersom om dessa begrepp inte är tydliga och det inte finns något farväl, patologisk sorg kan dyka upp. Och det är därför det är viktigt att vi vet hur vi ska lyssna och uppmärksamma vad som händer inom dem när döden dyker upp i deras liv..
[citera som: ROMEO BIEDMA, Francisco Javier (2011): "Pojkar och flickor och döden" i Vårt hörn av 0-6 - ACCENT, 60, 17-21.]

Fortsätt läsa artikeln…

Jag hoppas att dessa reflektioner kommer att hjälpa dig att kunna följa barnen runt dig i denna fråga.. Döden är en oundviklig del av livet, och ju bättre vi integrerar det, mer fullt ut kommer de att leva, våra killar och flickor och vi.

Jag önskar dig ett minne med samvete,

Javier