För några dagar sedan fick jag certifikatet som volontär av telefontjänst för Madrids officiella psykologikollegium. I dessa stunder “ny normal” Det har varit en påminnelse om de komplicerade ögonblicken av instängdhet, mellan mars och maj i år 2020. och från lugnet (provisorisk) faktisk, Jag tycker att det är ett bra tillfälle att bearbeta det jag har upplevt. Och fyra ord kommer till mig för att symbolisera det: i kontakt med din inre värld, uthållighet, ödmjukhet och medvetenhet.

När lockdownen började var min grundläggande fråga “Hur kan jag bidra??”. Från Espirales Consulting for Children har vi fått många förfrågningar som vi har kunnat närvara, men det kommer att bli föremål för ett annat blogginlägg. Men, på samma gång, det fanns en annan dimension, från volontärarbete, Vad ville du erbjuda?. Mellan många tjänster och resurser som erbjöd Madrids officiella psykologiska högskola, att gå per telefon till personer som behövde det passade mig väldigt bra. Därifrån, Jag har känt mig hedrad över att tillhöra denna organisation som har stått medborgarna nära så långt dess resurser har tillåtit.. Detta för mig har med psykologi att göra, förutom att vara mitt yrke, förutsätter också en i kontakt med din inre värld mot individers och samhällens välbefinnande. Vi har sett engagemanget hos många människor och många yrkesgrupper, och det här har varit vårt: erbjuda lyssnande och stöd till dem som behöver det.

Början av telefontjänsten var intensiv för mig. Samtalen var inte många, men ja lång och komplex. Från sorg över människors död till allvarliga psykiska svårigheter. Och min beundran för förmågan att uthållighet av varje person jag tjänade. Jag gillar att säga “elasticitet”, det ordet som vi gillar så mycket inom psykologi. Men “elasticitet” det innebär “motstå” och “nyinspelning”, och i ett telefonsamtal per person fick jag bara se delen av “motstå”. När jag ser den nuvarande avslappningen inför sanitära åtgärder, minns jag varje person som jag besökte, med din nivå av lidande, och jag undrar hur de kommer att leva det. Känner de frustrationen över att det inte gjordes bättre då?? Kommer de att njuta av vila och kontakt? Mitt minne är med de människor som har haft det så dåligt, och att de måste finna styrka för att fortsätta göra motstånd och, jag önskar, att nå motståndskraft och återuppbygga.

Alla dessa upplevelser har väckt mycket inom mig anspråkslöshet. Coronaviruset är i allmänhet en kallelse till samvetet, att vi som människor tänker på hur vi har det i världen och letar efter sätt att förbättra oss. För mig, som psykolog, alla dessa upplevelser förutsätter ett botemedel mot ödmjukhet. Det är så mycket lidande som jag inte kommer att kunna ta hand om, men till den som kommer, anlände. Det finns människor med så många svårigheter i sin psykiska hälsa att jag inte vet hur jag ska följa med, och jag måste fortsätta träna. Och det finns så många saker att förbättra att jag ibland tycker att det är hopplöst, men mitt åtagande är att fortsätta odla hoppet.

Y, en gång till, upplevelsen har för mig varit en uppmaning till medvetande. Inför mänskligt lidande är det nödvändigt att inte bara vara professionell, men också som person. mänsklig kontakt, som vi har saknat så mycket under förlossningen, är en källa till välbefinnande (när det sker i sunda relationer). Psykologisk vård har varit för mig att vara där, med empati och även med min sårbarhet (men ta ansvar för det jag lever).

Och alla dessa upplevelser ger mig nu tacksamhet, båda till COP Madrid, särskilt de som har lett processen, som de som har haft modet att ringa och lita på de av oss som deltog i dem. Min uppskattning till alla dessa människor för deras mod.

Och mina lyckönskningar för denna nya fas.

F. Javier Romeo