Det här är mycket gripande dagar bland oss ​​som känner till och tränar på Icke-våldsam kommunikation. Marshall B. Rosenberg, skapare av ickevåldskommunikation, det förflutna har gått bort 7 Februari 2015 vid en ålder av 80 år (vi firade hans födelsedag för några månader sedan i denna post), och de av oss som kände honom och även de av oss som har lärt oss hans modell i allmänhet gör något som han lärde oss: fira de händelser som har uppfyllt våra behov och tillåt oss att sörja de händelser som har lämnat våra behov otillfredsställda.

Jag hade nöjet att träna med honom under den internationella intensivträningens nio dagar (Internationell intensivutbildning, JAG DET) från Schweiz i juli och augusti 2008. Fotot jag har med Marshall och hans fru Valentina är från den formationen., med den extra symboliken av närvaron av två oigenkännliga pojkar och en flicka i bakgrunden, som ansluter till den uppmuntran som Marshall gav mig i mitt arbete med barn, flickor och ungdomar (läs mer information i den ursprungliga posten).

Under dessa dagar, där jag har läst de olika meddelanden och åminnelser som har ägt rum i Nonviolent Communication-gemenskapen, Jag har också passat på att läsa om anteckningarna om vad jag upplevde de dagarna med honom (och i sällskap med andra tränare och resten av deltagarna). Och senare blir det dags att läsa om alla hans verk, som ett sätt att fräscha upp och hedra sitt arbete.

Marshall Rosenberg arbetade för att skapa en mer mänsklig värld, att upptäcka aspekterna av livet och tillväxten även i de mest obegripliga handlingar. Hans grundläggande mening är “Våld är ett tragiskt uttryck för otillfredsställda behov”, och dess metod, ickevåldsam kommunikation, en väg att kunna lyssna och omformulera uttryck tills det finns lösningar där alla parter vinner.

Jag tycker att Marshalls betoning på social förändring är särskilt berikande., han ville inte att Nonviolent Communication skulle tjäna så att människor förblir lugna med sina liv. Arbetet börjar inom varje person, men du kan inte stanna där, det är nödvändigt att det når de olika strukturerna (ekonomisk, social, politik, pedagogisk…) och förvandla dem genom att humanisera dem. Som han själv berättade för oss i Schweiz: “Vår handling liknar någon som ser en bebis falla från ett vattenfall och rädda den, och ser en annan och räddar honom, och ser en annan och räddar honom… Vid något tillfälle kommer det att vara bekvämt för den personen att undra vem som kastar bebisar och klättra upp för vattenfallet för att undvika det”.

Förutom hans skrivna arbete (mer än ett dussin böcker, bland dem Icke-våldsam kommunikation. ett livsspråk) och videorna och inspelningarna av hans workshops och hans sånger, Marshall sätter upp Centrum för ickevåldskommunikation (Centrum för Nonviolent Communication), med en historia av årtionden av arbete, och som har fungerat utan honom de senaste åren. Det lämnar också hundratals certifierade tränare så att dess modell fortsätter att sändas med trohet och tiotusentals utövare som försöker kasta lite ljus över våra dagliga konflikter.. Det är något att fira.

På samma gång, hans död lämnar ett tomrum. Att veta att han har dött i sitt eget hem tillsammans med sin fru Valentina och deras barn är en smärre tröst.. Vi vet att vi inte längre kommer att se honom representera nya konfliktsituationer, att vi inte kommer att höra någon ny låt, att han inte kommer att skriva nya böcker. Och innan dess återstår bara att med medkänsla acceptera smärtan och sorgen som dyker upp.

Endast genom att integrera hela upplevelsen kan vi gå framåt fullt ut, integrera det som mottogs från Marshall och titta, ögonblick till ögonblick, hur man uppdaterar det på ett berikande sätt för alla.

I firande och sorg,

Javier